Retraumatisering: upprepningstvång och sekundär traumatisering

Sekundär traumatisering, eller retraumatisering, innebär att man upplever nya trauman eller att ett gammalt trauma förvärras när den drabbade hamnar i situationer där hen utsätts på nytt eller har svårt att hantera sina sociala relationer. Det kan ske till följd av upprepningstvång, där personen väljer omständigheter eller relationer som fortsätter att ge näring åt eller förvärra traumat.

Exempel på sekundär traumatisering

En person som utsattes för sexuella övergrepp i barndomen kan som vuxen hamna i en relation där hen på nytt utsätts för sexuellt våld. I det fallet väcks det ursprungliga traumat till liv igen, men den drabbade upplever händelsen som ett nytt trauma, vilket placerar hen i en ständig cykel av lidande. Fenomenet kan också uppstå när man utsätts på nytt i sociala sammanhang, till exempel när en person som har utsatts för upprepade övergrepp blir alltmer isolerad, avvisad eller stigmatiserad i sina sociala relationer.

Sekundär traumatisering kan leda till:

1. Förvärrade symtom: Att återuppleva traumatiska situationer kan ge starkare symtom kopplade till det ursprungliga traumat, som flashbacks, mardrömmar, ångest eller posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Olösta känslor från det förflutna kommer upp till ytan och läggs till de nya såren, vilket gör läkningen ännu svårare.
2. En känsla av ödesbestämdhet eller förtvivlan: Den drabbade kan börja tro att hen är dömd att alltid vara ett offer, att hen är oförmögen att ändra sitt öde eller att hen inte har någon kontroll över sitt liv. Det kan förstärka ett självdestruktivt beteende, som beroende, självskadebeteende eller självmordstankar.
3. Bristande självförtroende och bristande tillit till andra: Varje ny traumatisk upplevelse i den här cykeln förstärker den negativa bilden av en själv och av andra. Den drabbade kan utveckla en djup känsla av förtvivlan och tro att mänskliga relationer alltid är farliga eller destruktiva.

Hur bryter man upprepningstvånget och retraumatiseringens cykel?

Att läka från upprepningstvång och sekundär traumatisering kräver ett djupgående arbete, ofta med hjälp av en professionell inom psykisk hälsa. Här är några förhållningssätt som kan hjälpa:

1. Känna igen de destruktiva mönstren: Det första steget mot läkning är att bli medveten om de mönster som upprepar sig. Det kan vara svårt, eftersom beteendena ofta är omedvetna. Psykoterapi, särskilt kognitiv beteendeterapi (KBT) eller schematerapi, kan hjälpa dig att se och montera ner mönstren.
2. Utveckla nya copingstrategier: Det är avgörande att lära sig möta känslor och ångest utan att ta till självdestruktiva beteenden. Det kan handla om tekniker för känsloreglering, avslappning eller övningar i medveten närvaro (mindfulness) som gör det möjligt att få distans till intensiva känslor.
3. Bygga upp sin självkänsla igen: Den drabbade behöver lära sig att se positivt på sig själv och att tro att hen förtjänar sunda och respektfulla relationer. Det innebär ofta ett arbete med att reparera självbilden, bygga upp sitt självförtroende och utveckla en identitet som är skild från rollen som offer.
4. Undvika offersyndromet: Det är avgörande att känna igen och undvika situationer och personer som kan utsätta dig på nytt, till exempel för våld i nära relationer. Det kan innebära ett arbete med dina val av relationer, där du lär dig att upptäcka tecken på destruktiva eller kränkande beteenden redan i början av en relation.

Upprepningens cykel och retraumatisering – en orsak till självdestruktivitet

Upprepningens cykel och sekundär traumatisering är komplexa psykologiska begrepp som förklarar hur traumatiserade människor kan fastna i destruktiva mönster och ofrivilligt återskapa traumatiska situationer från det förflutna. Den här dynamiken, som ofta är omedveten, kan vara oerhört svår att bryta, särskilt när de ursprungliga traumana är obearbetade eller missförstådda. Fenomenet bakom cykeln kallas ofta upprepningstvång.

Fenomenet upprepningstvång

Begreppet upprepningstvång infördes av Sigmund Freud för att beskriva hur en person, trots sin medvetna önskan att inte återuppleva ett trauma, ändå ofrivilligt återskapar situationer som liknar dem som orsakade det ursprungliga traumat. Upprepningen kan synas i beteenden, val av partner, beslut eller till och med livshändelser som ”upprepar” det ursprungliga traumat på ett symboliskt eller direkt sätt.

Hur fungerar upprepningstvång?

Mekanismen bakom upprepningstvång bygger på en paradox: trots att personen vill slippa smärtan från det gamla traumat dras hen, medvetet eller omedvetet, till situationer eller människor som väcker den smärtan. Det kan ske på olika nivåer:

1. Ett omedvetet försök att bemästra traumat: Genom att återskapa liknande situationer försöker den drabbade, utan att veta om det, ”spela upp” traumat igen i hopp om att reparera eller bemästra situationen och komma ur den med ett annat resultat. En person som har utsatts för övergrepp i en relation kan till exempel senare välja en partner som uppvisar liknande kränkande beteenden. Men den här gången hoppas hen omedvetet kunna ”vinna” eller ”hantera” situationen på ett annat sätt. Tyvärr misslyckas försöket ofta, och traumat förstärks i stället för att lösas.
2. Upprepning av relationsmönster: Människor som har upplevt trauman, särskilt övergrepp eller känslomässig försummelse, kan återskapa destruktiva relationsmönster. De kan till exempel söka sig till partner som behandlar dem illa, vare sig det handlar om relationer med övergrepp, känslomässigt avvisande eller försummelse. Fenomenet beror delvis på oförmågan att se sitt eget värde, eller på en omedveten känsla av att man ”förtjänar” den sortens behandling. Det gamla traumat upprepas på så sätt i relationerna och skapar en ond cirkel där personen gång på gång får nya känslomässiga sår.
3. Oförmågan att ta sig ur traumat: Ett annat skäl till att en person kan dras till situationer som liknar traumat är känslan av déjà vu. Om det ursprungliga traumat inte har bearbetats helt kan det fortsätta att påverka tankar och beteenden. Ett barn som har vuxit upp i en kaotisk familjemiljö eller i en miljö med övergrepp kan till exempel som vuxen ha svårt att finna sig till rätta i sunda miljöer. Hen kan omedvetet söka sig till situationer med stress, konflikter eller övergrepp, eftersom de stämmer med hens ”välbekanta” känslomässiga funktionssätt.

Varför håller upprepningen i sig?

Den här upprepningsdynamiken kan verka irrationell, men den är förankrad i flera underliggande psykologiska processer:

1. Det omedvetna: En del av det mänskliga psyket försöker undvika förändring, även om förändringen skulle kunna vara till nytta. Det omedvetna föredrar ofta att upprepa kända mönster (även destruktiva) framför att möta förändringens osäkerhet. Det förklarar varför vissa traumatiserade människor verkar ”dra till sig” liknande traumatiska upplevelser.
2. Behovet av kontroll och förutsägbarhet: Trauma, särskilt om det upplevs i ung ålder, kan skapa ett intensivt behov av förutsägbarhet. Även om situationen är smärtsam är den välbekant och ”förutsägbar”. Det kan få individen att omedvetet välja liknande situationer som ger en form av upplevd kontroll, även om kontrollen är destruktiv eller en illusion.
3. Den internaliserade mentala modellen: På grund av traumat utvecklar personen ofta en mental modell där hen tar till sig tanken att hen är ansvarig eller förtjänar att lida. Det kan visa sig som en tendens att välja situationer eller partner som återskapar modellen av övergrepp eller försummelse. Den inre modellen ”jag = offer” blir då ett filter genom vilket hen tolkar livets händelser.