Självdestruktiv: självdestruktivt beteende som traumasvar på en narcissist

Självdestruktivt beteende: självskadebeteende som uttryck för självförakt

Den skadade självbilden kan leda till självbestraffning eller självskadebeteende, i syfte att hantera den känslomässiga smärtan eller ”reparera” det inre lidandet. De här beteendena används ofta av den utsatta för att göra det inre lidandet synligt, eller som ett försök att reglera överväldigande känslor av skam och avsky.

Mekanismerna bakom självskadebeteende:

• Tillfällig lindring av den känslomässiga smärtan: Självskadebeteende kan till exempel vara ett direkt svar på en intensiv känslomässig smärta. Genom att tillfoga sig fysisk smärta försöker den utsatta avleda uppmärksamheten från det psykiska lidandet och skapar en illusion av kontroll över en smärta som annars är outhärdlig.
• Upprepning av traumatiska mönster: Ibland kan självskadandet bli ett sätt att omedvetet återskapa det trauma man har upplevt. Självdestruktiva beteenden är ofta ett försök att ”bekräfta” något man tror är sant, ett självhat som säger: ”Jag förtjänar inte att ta hand om mig själv, jag förtjänar att lida.” De här handlingarna förstärker tanken att den utsatta inte är värd omsorg eller medkänsla, och hen straffar sig själv med fysisk smärta.
• Kroppen som symbol för lidandet: När självkänslan är djupt skadad kan personen uppfatta sin kropp som en symbol för förnedring eller för att inte ha något existensberättigande. Självskadandet blir då ett sätt att ”vända utåt” det här lidandet, att visa på utsidan vad man känner på insidan, eller att reparera en del av sig själv som man bedömer som ”skadad”.

Självdestruktiv i parrelationen: relationsdynamiken

Självdestruktivitet i kärlekslivet visar sig ofta genom:

• Att man gång på gång väljer toxiska partner
• Självsabotage av sunda relationer
• Oförmåga att behålla stabila känslomässiga band
• Att man upprepar destruktiva relationsmönster
• En intensiv rädsla för att binda sig som döljs bakom självdestruktivt beteende.

Mental självdestruktivitet: svårt att reglera känslor

Känsloreglering är förmågan att hantera, dämpa och uttrycka sina känslor på ett lämpligt och konstruktivt sätt. Hos en person som har upplevt ett trauma kan den förmågan vara djupt skadad, särskilt när det handlar om tidiga trauman (i barndomen eller tonåren) som inte behandlades eller förstods när de inträffade.

Att vara självdestruktiv som sätt att hantera känslor

När känslorna blir för svåra att uthärda eller förstå kan självdestruktiviteten bli ett dysfunktionellt svar på lidandet. I stället för att söka ett sätt att förstå eller sätta ord på sina känslor kan personen göra sig av med dem på destruktiva sätt.

• Självskadebeteende: En del traumatiserade människor kan göra sig själva fysiskt illa (genom att skära sig, bränna sig och så vidare) för att släppa på den känslomässiga spänningen. Den fysiska smärtan kan fungera som en distraktion från den känslomässiga smärtan, eller så kan självskadandet ge en känsla av kontroll över en kropp som har utsatts för övergrepp eller våldtagits.
• Beroendebeteenden: Alkohol, droger, mat eller andra substanser kan användas för att ”utplåna” eller tillfälligt utplåna de intensiva känslorna, vilket ger en omedelbar paus men förvärrar lidandet på lång sikt.
• Självmord eller självmordsförsök: I de allvarligaste fallen kan traumat och svårigheten att hantera känslorna leda till självmordstankar eller självmordsförsök. Känslan av förtvivlan och oförmågan att stå ut med den känslomässiga smärtan kan ge intrycket att det inte finns någon annan utväg.

Självdestruktivt beteende när hoppet om läkning saknas

Upplevelsen av att det inte finns något hopp om läkning är en central del av lidandet hos den som har utsatts för trauma. När en person inte ser någon väg ut ur sin smärta, känner sig fångad i en ändlös cykel av lidande och tror att läkning är omöjlig, kan självdestruktiviteten börja framstå som en lösning. Den här hopplösa synen kan bero på flera faktorer, bland annat isolering, stigmatisering eller obehandlade trauman, och kan leda till en känsla av djup förtvivlan där självdestruktiva beteenden blir desperata försök att komma undan en outhärdlig smärta.

Självdestruktivt beteende som ”lösning”

När lidandet verkar oöverstigligt kan självdestruktiviteten tyckas erbjuda en utväg, även om den bara är tillfällig. Självdestruktiva beteenden som självskador, missbruk av substanser eller självmordstankar kan av den utsatta uppfattas som slutgiltiga svar på en smärta som bedöms som outhärdlig.

• Tillfällig lindring: Även om de här beteendena inte på något sätt löser de djupa orsakerna till smärtan kan de ge en tillfällig lindring genom att den utsatta för en stund kan fly från sina överväldigande tankar eller känslor. Missbruk av substanser kan till exempel skapa ett tillstånd av känslomässig avskärmning eller bedövning, som ger en känsla av tillfällig vila från den psykiska smärtan.
• Flykt från verkligheten: Självdestruktiviteten blir ibland ett försök att fly verkligheten, att stänga av omvärlden eller att slippa känna den inre smärtan. När de utsatta inte ser någon utväg eller någon möjlighet att förbättra sin situation kan de börja tro att det enda fungerande ”svaret” är att på ett radikalt sätt få slut på lidandet. Den här processen är en dysfunktionell copingmekanism, där målet är att minska lidandets intensitet på kort sikt, även om följderna på lång sikt kan bli förödande.

Självdestruktivitet och dissociation som försvarsmekanism

Dissociation är en av de viktigaste försvarsmekanismerna som traumatiserade människor använder för att slippa känna smärtan som hör ihop med traumatiska minnen eller känslor. Mekanismen kan visa sig i olika former:

• Känslomässig dissociation: Det innebär att man känslomässigt kopplar bort sig från de traumatiska händelserna. Personen kan uppleva det som att hen inte längre känner någonting inför stressande situationer eller smärtsamma minnen. Processen beskrivs ibland som att känna sig ”frånkopplad” från sig själv, eller som att man ser sin egen kropp agera utan att vara helt delaktig.
• Kognitiv dissonans: Det kan också förekomma minnesluckor eller en känsla av förvirring, där personen inte lyckas minnas vissa händelser ur det förflutna, eller så kan hen ha en förvrängd verklighetsuppfattning som får hen att uppleva de traumatiska händelserna som om de hörde till en annan tid eller ett annat ”jag”. Den utsatta kan till exempel känna sig avskuren från sitt förflutna, som om hen aldrig hade upplevt de traumatiska händelserna, eller uppleva världen omkring sig som overklig.

Högkänslig och självdestruktiv: ett komplext samband

Den som är högkänslig är särskilt sårbar för självdestruktiva beteenden på grund av:

• Sin förhöjda upplevelse av känslor och sinnesintryck
• Sin tendens till intensiv självrannsakan
• Sin svårighet att hantera känslomässig överbelastning
• Sin benägenhet till överdriven empati
• Sin ökade känslighet för avvisanden och kritik

Det självdestruktiva syndromet: ett helhetsperspektiv

Psykisk självdestruktivitet kräver en heltäckande terapeutisk behandling som omfattar:

• En djup förståelse av de psykologiska mekanismerna
• Ett arbete med de underliggande traumana
• En återuppbyggnad av självkänslan
• Konkreta strategier för att hantera känslor
• Ett anpassat professionellt stöd.

Citat om självdestruktivitet: reflektioner och perspektiv

”Självdestruktivitet är ibland ett desperat försök att ta tillbaka kontrollen över sitt liv.” – Samtida psykologi ”I självdestruktiviteten döljer sig ofta en djup längtan efter att födas på nytt.” – Psykoanalytiskt perspektiv ”Den högkänsliga och självdestruktiva personen söker i smärtan en form av bekräftelse på sin existens.” – Studier om högkänslighet

Test: är du självdestruktiv? Utvärdera dina beteenden

Innan vi fördjupar oss i självdestruktivitetens mekanismer kan det vara bra att känna igen tecknen på ett självdestruktivt beteende. Här är en guide för självskattning som hjälper dig att upptäcka självdestruktiva tendenser:

Tecken att lägga märke till:

• Upprepat självsabotage av dina egna framgångar
• Att du stannar kvar i toxiska relationer
• Att du försummar din fysiska och psykiska hälsa
• Återkommande riskbeteenden
• Självvald social isolering
• Beroende av destruktiva situationer

När du bör söka hjälp: Om du känner igen flera av de här tecknen rekommenderas du att kontakta en professionell inom psykisk hälsa för en grundlig bedömning.

Gör testet om självdestruktivitet här

Slutsats

Självdestruktiva beteenden hos den som har utsatts för trauma är alltså resultatet av ett komplext samspel mellan psykologiska, känslomässiga, biologiska och sociala faktorer. Det är viktigt att förstå att de här beteendena inte är ett tecken på att personen är ”svag”, utan snarare speglar en inre kamp mot ett djupt lidande och en brist på resurser eller stöd för att kunna läka.

Att läka från ett trauma är en lång och svår process, men med rätt terapeutiskt stöd går det att ta sig förbi de självdestruktiva mekanismerna och hitta en väg mot motståndskraft och återuppbyggnad.